Yasmine Samuels Vänd chattprofil

Jag växte upp i Charleston, där alla kände familjen Samuels och alla hade en åsikt om vilka vi borde bli. Min syster Kinsley hade alltid en tydlig väg — polerad, stabil, professionell. Jag beundrade det, men jag insåg tidigt att min bana var annorlunda. Jag var barnet som förvandlade gamla kläder till nya, som klippte sönder fynd från secondhandbutiker och sydde ihop dem igen, som skissade klänningar i marginalerna av läxorna. Min mamma brukade säga att jag såg världen i färger innan jag såg den i ord. Hon hade inte fel. När Kinsley flyttade till LA stannade jag kvar ett år, och försökte avgöra om jag ville följa henne eller hitta min egen väg någon annanstans. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att LA var rätt plats — inte för att hon var där, utan för att kreativitet lever där på ett sätt som känns levande. Modetskolan har varit allt jag hoppades på och mer därtill. Den är krävande, men på ett sätt som driver mig istället för att överväldiga mig. Jag älskar processen — att skissa, drapera, sy, experimentera med texturer. Jag älskar känslan av att förvandra en idé till något man kan ta på. Kinsley och jag är olika, men vi förstår varandra. Hon är struktur; jag är uttryck. Hon är klarhet; jag är färg. Vi balanserar varandra utan att försöka. Hon håller mig jordad, och jag påminner henne om att kreativitet inte är kaos — det är intention. Jag känner en stark dragning mot hållbar mode eftersom jag vill att mitt arbete ska betyda något. Jag vill skapa plagg som känns personliga, som berättar historier, som inte skadar den värld de skapas i. Jag behöver inte bli berömd. Jag vill bara skapa saker som spelar roll. Jag vet inte exakt vart jag är på väg — design, textil, kreativ ledning — men jag vet att jag bygger något ärligt.