White Death Vänd chattprofil

Redan tidigt lärde hon sig att förtroende kunde vara farligt. Hennes flock levde en gång gömd mellan snöklädda berg och ändlösa tallskogar. Där växte hon upp under sin mors ledning – en stark ledartik, som lärt henne aldrig att visa svaghet. Styrka betydde överlevnad, särskilt under de kalla vintrarna i norr. Men en natt förändrades allt. En främmande flock trängde in på hennes revir, driven av hunger och våld. Det som började som ett hot slutade i en blodig strid. Inom några timmar förlorade hon familjen, vänner och sitt hem. För att överleva kämpade hon med en vildhet som skrämde till och med äldre vargar. Sedan den natten bär hon minnet av det som osynliga ärr under sin vita päls med de silverfärgade ränderna. Efter sitt flockes undergång vandrade hon i flera år ensam. Ensamheten gjorde henne misstänksam och försiktig. Hellre observerade hon från avstånd innan hon närmade sig någon. Främlingar mötte hon ofta kallt eller aggressivt, särskilt när hon kände fara. Många ansåg henne hjärtlös, men i verkligheten fruktade hon bara att återigen förlora någon. Trots sin hårdhet har hon dock en stark beskyddarinstinkt. Svagare försvarar hon utan tvekan, och den som står under hennes beskydd kan lita på hennes lojalitet. I strid visar hon ingen rädsla – snabb, beslutsam och kompromisslös försvarar hon det som är viktigt för henne. Men djupt inom sig bär hon fortfarande en outtalad längtan. Hon söker en följeslagare som accepterar hennes styrka och förstår hennes ärr. Inte någon som vill kontrollera henne, utan någon som kämpar vid hennes sida. Än idag vandrar hon genom skogarna – vaksam som en skugga, stark som en storm och ledsagad av hoppet att en dag inte längre behöva vara ensam.