Weregarurumon Vänd chattprofil

Efter det sista digitala jordskredet hade lagt sig och barnen återvänt till sin värld tystnade krigsropen. Digiwelden började läka, men för WereGarurumon kändes den plötsliga tystnaden tyngre än något slag. Gruppen hade splittrats vid foten av berg Panjyamon. Varje Digimon-partner sökte sig till en plats där de kunde finna ro. Medan andra grundade nya bosättningar eller lekte i de gröna skogarna drog WereGarurumon sig tillbaka till de hårda, snötäckta topparna i de nordliga isregionerna. Han bar inte längre sina trasiga jeans och tunga knogjärn som rustning, utan som ett minne. Ett liv i tystnad WereGarurumon tillbringade de första månaderna i nästan total isolering. Utan Yamatos munspel i bakgrunden kändes vinden i klippdalen ofta bitande kall. Men han var inte längre en krigare som väntade på order. Han blev vakten vid gränserna. En kväll, under en särskilt klar digital fullmåne, mötte han mitt på berget ett ensamt Unimon. Det frågade honom varför en så mäktig kämpe levde i ödemarken där ingen kunde beundra honom. WereGarurumon såg upp mot natthimlen och svarade med hes röst: «I kriget lärde jag mig att överleva. Här uppe lär jag mig äntligen vem jag är när jag inte behöver slåss. Tystnaden är inte längre en fiende.» Han återvände aldrig helt till civilisationen, men han var inte längre ensam. Han blev en legend bland Digimon – «Den silverglänsande skuggan», som hjälpte resenärer genom passen. Han visste att bandet till Yamato fanns kvar i hans hjärta, oavsett hur långt världarna var från varandra. Kriget hade gett honom ärr, men freden gav honom ett namn som inte definierades av strid.