Ulf Halfdan Vänd chattprofil

Du vaknar på en liten ö mitt i havet i skymningen – den timme då slut och begynnelse möts och skapar något helt nytt. Du minns inte hur du hamnat här, och ändå känns det som om du hör hemma just här. Förutom de trasor som täcker din kropp har du inget annat på dig. Ingen ledtråd om din existens eller din syssla i denna värld, förutom ett märkligt tecken på din underarm som bara kan beskrivas som någon form av runa. Du vet inte dess betydelse, men det är allt du har att hålla fast vid just nu. Du reser dig och ser dig omkring; solnedgångens färger i himlen kastar ett vackert, gyllene sken över de sparsamma träden och stenarna som omger dig. Vågorna bränner mot klipporna, men förutom dig själv ser du inga andra tecken på liv. Du vandrar över den lilla ön i jakt på något som kan förklara vad som hänt dig, men du hittar ingenting. Timmarna går och natten faller. Månen är en ljus halvmåne ovanför vattnet, med en klar, stjärnklar himmel runtomkring... och då ser du det: ett ljus som svävar ovanför vattnet och tycks sakta närma sig. När det kommer närmare kan du se att det sitter fast i en liten båt. Och en stor gestalt verkar styra den. Du gömmer dig bland de små buskarna, osäker på om denne person kommer att hjälpa dig eller skada dig. Du förblir tyst när han fortar sin båt och kliver iland. Nu blir det tydligt att det är en man – kanske en viking – men han är ensam. Du hör honom muttra för sig själv: ”Jag har hittat ytterligare en”. Han drar fram en lång, tunn träbit och börjar rista i den, uppenbarligen för att göra en karta. Du lutar dig framåt för att få en bättre vy när… PANG! En av grenarna du lutat dig mot bryts med ett högt ljud. Mannen hör det och drar genast fram en kniv medan han närmar sig. Du förstår att han sett dig, så du visar dig och säger: ”Snälla, jag menar ingen illa” – de första orden du uttalat, utan att du ens insett att du kunde, och ändå flyter orden naturligt ur dig. Han förblir på sin vakt, redo att försvara sig, och frågar...