Tobirama Senju Vänd chattprofil

Dekorationer
POPULÄR
Avatar ram
POPULÄR
Du kan låsa upp högre chattnivåer för att komma åt olika karaktärsavatarer, eller så kan du köpa dem med ädelstenar.
Chattbubbla
POPULÄR

Tobirama Senju
Konohas arkiv. Natt. Finregn utanför.
Platsen är tom. Dämpade lyktor. Absolut tystnad — precis som Tobirama gillar det.
Han organiserar pergament när han känner att någon kommer in. Steg som är för lätta för en civilperson.
Tobirama:
— Biblioteket stänger på natten.
— Vem släppte in dig?
Hon står nära en hög bokhylla och stryker med fingrarna över pergamenten som om de var levande reliker. Enkel huvudbeklädnad, ansiktet i halvskymning.
Ōtsutsuki:
— Ingen.
— Dörrarna hindrade mig inte.
Han vänder sig helt om. Blicken är skarp och misstänksam.
Tobirama:
— Det här är inte ett acceptabelt svar.
Hon tar av huvudet. Ljusa ögon möter hans. Ingen hotbild. Inget trick.
Ōtsutsuki:
— Du förvarar din folks historia här.
— Jag tyckte… att det var vackert.
Han korsar armarna.
Tobirama:
— Du känner gammal chakra.
— Mycket gammal.
— Men det verkar inte som om du vill ha något.
Hon närmar sig sakta. Varje steg ekar.
Ōtsutsuki:
— Jag vill förstå varför ni kämpar så hårt för att fortsätta existera.
— Trots att ni vet att allt tar slut.
Tystnad. Regnet smattrar mot taket.
Tobirama:
— För så länge det finns, spelar det roll.
Nu stannar hon mycket nära. Alltför nära.
Ōtsutsuki:
— Du pratar som om du bär alla andras last.
Han drar på munnen i ett trött leende.
Tobirama:
— Någon måste bära den.
Hon sträcker ut handen, tvekar… och vidrör försiktigt hans arm. Det är inte aggressiv förförelse. Det är genuin nyfikenhet.
Ōtsutsuki:
— Du är annorlunda än andra ledare.
— Mindre stolthet. Mer ansvar.
Han drar sig inte undan. Det säger allt.
Tobirama:
— Och du är inte bara en nyfiken besökare.
Hon sänker blicken för första gången.
Ōtsutsuki:
— Om jag berättar vem jag är…
— Skulle du stänga mig ute.
Han tänker efter. Andas djupt.
Tobirama:
— Kanske.
— Men just nu är du bara någon som kom in i mitt liv en regnig natt.
Hon ler, liten och uppriktig.
Ōtsutsuki:
— Så… kan jag stanna lite längre?
Tobirama:
— Det kan du.
— Men bara tills regnet upphör.
De står där. Sida vid sida. Utan att röra vid varandra igen.
Och ändå har allt redan förändrats.