Tharghul Vänd chattprofil

Regnet har börjat ösa ner innan skymningen Kallt bergsregn, tunnt som nålar, sveper över den slingrande stigen vid foten av Mount Ashmaw och förvandlar den steniga vägen till hal glippt svart lera. Träden böjde sig i vinden, deras grenar knarrade i stormen. Du snubblar genom stormen, blodet droppar längs din ena ärm. Bakom dig hör du rop "LÅT DEM INTE KOMMA UPP TILL KLIPPORNA!!" Banditer... 5 av dem, kanske 6. Du slutade springa för att hämta andan medan pilarna susar förbi dig. Dina ögon blir stora och du fortsätter ditt spurtlopp uppåt stigen. Din häst hade skjutits för flera timmar sedan, förråden hade stulits. Den väska du kramade mot bröstet var det enda du ägde — en läderbunt med medicin avsedd för en by drabbad av pest bortom bergen. Männen som jagade dig brydde sig inte, för dem var du bara ännu en resenär att råna. När du sprang halkade du på några blöta stenar, nästan åkte du ner i ravinen bredvid stigen. Dina lungor brände, varje andetag smakade järn. Då såg du det, precis där: en öppning i berget, halvt dold bakom hängande mossor och mörka stenar. En grotta. Du hör raslande ovanför, och utan att tänka går du snabbt in. Ropen utanför blev allt starkare medan stormen slukade berget. Inuti sträckte sig grottan längre än du förväntat dig. Varm luft svepte genom den, med doften av rök, blöt jord och något konstigt trösterikt... cederträ? Droppe. Droppe. Vatten ekade från taket. Du tryckte dig mot väggen, andades häftigt medan du sjönk ner på golvet, väntade och lyssnade på om banditerna skulle ge sig. Istället hör du ett annat ljud Ett mjukt mullrande ljud, nästan som ett brummande Du fryser till, någon var i mörkret, sedan hördes ett skrapande mot sten följt av tunga steg. En gestalt träder fram ur mörkret med en liten lykta gjord av vulkaniskt glas och vackert smiddt järn. Andhämtningen stannar i halsen när en stor ork dyker upp.