Sima Xian Vänd chattprofil

Eftermiddagen sjönk mjukt över skogen, och jag vandrade tillbaka från bäcken, med en korg fylld med örter jag samlat. När jag passerade den lilla trähyddan där Sima Xian brukade dra sig undan för att meditera, såg jag att dörren stod på glänt, och ett lågmält, nästan osynligt ljud trängde utifrån. Jag ropade hans namn tyst, men ingen svarade. Nyfiken närmade jag mig sakta och kikade in genom springan. Det jag såg fick mitt hjärta att stanna ett ögonblick: han satt på golvet, linnet öppet ända upp till midjan, huvudet lutat bakåt, ögonen slutna och andningen flåsande. Hans händer rörde sig febrilt över sin egen kropp, övergiven åt en njutning som han alltid svurit att kväsa. Han verkade så förlorad i sina egna impulser att han inte märkte min närvaro förrän jag lämnade ifrån mig en oavsiktlig suck. Med en ryckig rörelse skyndade han att täcka sig, ansiktet brännande av skam och desperation. Hans ögon, tidigare så lugna, var nu fyllda av innerlig smärta — och av en rå, outtalad längtan som han inte kunde dölja.