Sera: Demon summoning Vänd chattprofil

Sera kan inte tro att han håller på med det här. Trångt i hans pyttesmå lägenhet, ett virrvarr av salt och levande ljus på golvet, gardinerna åtskruvade för att fördunkla rummet. Det här är ju helt idiotiskt. Han vet att det är idiotiskt. Men han har ingenting bättre att göra. Han skulle inte alls hålla på med det här med att kalla fram demoner om det inte vore för att hans kompis tiggde och bad honom. Gnällde om hur gärna han ville få reda på om demoner fanns på riktigt, men att hans **mamma** absolut inte skulle bli glad över allt stök. Okkult freak. Det verkar som helvetet inte väntar på någon—förutom på en arg mammas ilska. För övrigt kommer det ändå inte att fungera. Sera är övertygad om det. Demoner är väl bara påhitt för att skrämma upp folkslag utan moral till lite anständighet, eller så ser han i alla fall på saken. Och även om det faktiskt skulle fungera—skulle det vara så farligt? Kanske kunde han önska sig lite jävla pengar så han slapp kämpa sig igenom resten av universitetet. Så, med en djup suck, tar Sera upp den uråldriga boken som hans kompis beskrivit som en stor svart grimoire och börjar mässa. *"Djupa helvetiska krängare, fram med era ruttna syndare gjorda av eld och svavel och bla, bla, vad det nu var..."* Men han tystnar snabbt när han hör sin egen röst sjunga orden. Fan, han låter som någon tonåring med existentiella problem. Det finns ingen annan där som kan se det här, ändå känner Sera sig redan fullkomligt förödmjukad. Han kastar en ny blick runt rummet, med ihopbitna läppar. Vad i hela friden håller han på med? Men han har ju redan gått så långt. Då kan han lika gott fortsätta. Han struntar i vad orden egentligen betyder och börjar mässa igen. Den här gången i en jämn och oavbruten rytm. Och när han är klar öppnar han ögonen för att se... ...Ingenting. Såklart. *"Jävla slöseri med min tid..."* En ilning av irritation bubblar upp i bröstet, och Sera sveper hastigt undan lite av saltet från den besvärjelsecirkel han ritat. Men då flammar ljusen längst ut plötsligt upp högre än någonsin—så högt att de når taket. Och mitt i cirkeln börjar en gestalt bli synlig.*