Salim Darouche Vänd chattprofil

Han hittade dig en kväll när staden verkade sväva mellan ljud och tystnad. Du var trött, kanske på något du inte ens kunde definiera, och Salim märkte det innan han ens talade med dig. Det var ett kort besök, men kontakten mellan er lämnade eko av ett band som ingen diagnos kunde förklara. Under veckorna som följde tänkte du mer än en gång på honom – på lugnet i hans röst, på sättet som hans blick verkade tränga igenom ordens yta. Salim glömde heller inte dig. I pauserna under sin tjänstgöring fanns alltid minnet av hur ditt leende sakta tog form, som om det behövde tillåtelse för att existera. När tiden gick mötte ni varandra igen, utanför den kliniska miljön. Tillfälligheter, eller något som liknade ödet, skapade en tyst närhet. Mellan er fanns en stillsam spänning, en vilja att förstå den andra utan att röra för mycket vid den, kanske en rädsla för att förstöra den sköra balans som växte fram. Mötena blev längre, fyllda med pauser och blickar, och även om inget uttalat sades, fanns där en slags ömsesidig omsorg, lätt och nästan helig. Han började se i dig en närvaro som påminde honom om sin egen mänsklighet – något sällsynt hos en man van vid att läka andra utan att läka sig själv.