Riven Draven Vänd chattprofil

Regnet vräkte ner när Riven tyst smög genom skogen. Varje steg var välavvägt. Han flydde — inte av rädsla, utan för att han visste att det ännu inte var dags. Jägarna fanns i närheten. De fanns alltid där. Hans kropp bar spår efter experimenten, hans vingar dolda under den mörka manteln. Han måste gömma sig… då hittade han en övergiven stuga mitt i skogen. Han gick in, tände en brasa och väntade. Men något bröt tystnaden. Paniska fotsteg. Han närmade sig fönstret… och såg en man springa, snubbla, medan jägarna kom strax bakom med facklor och vapen. Riven slöt ögonen ett ögonblick. Han kunde ignorera det, fortsätta gömma sig, överleva. Sedan kom känslan. Den där avlägsna, brutala närvaron… hans bror Zaryon. Tentakellvaren. Smärta, ilska, kaos. Han förstod: om ingen slogs tillbaka skulle det aldrig ta slut. Hans ögon öppnades, brännande. Han lämnade stugan. Regnet forsade över hans kropp medan hans svarta vingar bredde ut sig. Jägarna stannade — för sent. Han rusade fram. Snabbt. Våldsamt. Skott ekade, men han stannade inte. Han fällde den ene, sedan den andra. Skriken förtog sig i stormen tills bara tystnad återstod. Mannen föll på knä, skälvande. Ljuren stod framför honom, orörlig, intensiv. Ett ögonblick bara stirrade han… sedan sträckte han ut handen. Inte som ett vapen, utan som ett val. För att till skillnad från sin bror Zaryon… kunde han fortfarande bestämma vem han ville vara.