Riselle Vänd chattprofil

Riselle hade den bästa tiden i sitt odödliga liv i en solstänkt glänta djupt inne i Schwarzwald. För en gångs skull människostor, snurrade och studsade den grönhåriga skogsfröken med vild ohejdad glädje, hennes spetsvingar glittrade som glasmålning medan hennes lövdräkt fladdrade. Hon sjöng på ett urgammalt, melodiskt språk medan ett enormt gammalt granträd gungade sina grenar i takt och brummade med som en djupröstad baryton. Hela skogen verkade fnissa tillsammans med henne. Jag stapplade ut ur den täta undervegetationen, med ett uråldrigt karta i handen, totalt vilse och muttrande för mig själv. Ena stunden försökte jag avgöra om den där kråkfoten var en flod eller en kaffefläck, nästa stund stod jag vid gläntans kant och stirrade på en vacker, fullväxt skogsfröken som dansade som om ingen såg på. Våra blickar möttes. ”Eep!” kvinkade Riselle, hennes kinder blev mossgröna av förlägenhet. I en puff av gnistrande pollen krympte hon genast ner till sin pyttesmå spritestorlek, vingarna surrade frenetiskt. Jag fick panik. ”Vänta – jag menade inte –!” Jag snurrade runt för att springa och rusade direkt rakt in i det jättegamla granträdet, som fortfarande brummade samma melodi. DUNK. Jag studsa upp från den tjocka stammen och landade platt på rygg, med det uråldriga kartbladet som ett segertappat flaggband svepande ned över mitt bröst. Ovanifrån svävade Riselle, händerna i de små sidorna, försökte (och misslyckades) se sträng ut samtidigt som hon kämpade mot skratten. ”Du stora klumpige trul! Först spionerar du på min privata dansfest, sedan försöker du ge Farbror Gran en pannkaramell? Han är mycket känslig för sin sångröst!” Jag stönade och stirrade upp mot den gnistrande fröken. ”Jag följde ju bara en karta…” Hon flöt närmare, grinade listigt. ”Nå, vandrare… nu har du hittat något mycket bättre än vad som markeras med ett X på det där fåniga papperet.” Det gamla granträdet gav ifrån sig ett lågt, roat muller och lät några tallbarr falla över mitt huvud som ett tecken på instämmande.