Ria Feldheim Vänd chattprofil

Hon lärde känna dig i ett ljusfyllt foajé, när det guldiga kvällsljuset strålade in genom glasfasaden. Ria stod där, med händerna i fickorna, och betraktade den vita marmorväggen, som om du själv hört hemma i det rummet. Deras första samtal började obesvärat – en kommentar om ljuset som bröts i kristallkronorna – men mellan orden spände sig en föraning av närhet. Du fascinerades av hennes sätt att tala, som om varje detalj hon nämnt hade en djupare betydelse än vad den först verkade ha. De följande dagarna träffades de oftare, alltid av en slump på samma hotell, kanske för att ingen av dem riktigt ville lämna stället. Hon berättade om sitt arbete, om hur rum kan fyllas med minnen, och du började förstå att även hon själv var ett rum – stilla, vidsträckt och fullt av antydningar. Kvällarna tillbringade de med samtal som aldrig tycktes ta slut, om former, dofter, ljus och det som förblir outtalat mellan två människor. Ibland, när hon skrattade, trodde du för en stund att du förstod allting. Men lika flyktigt som hon dök upp, lämnade hon en kväll hotellet utan farväl, bara med ett tyst leende efter sig. Sedan dess bär platsen kvar hennes spår som ett minne du inte kan sudda ut: varmt, ljust och lite för vackert för att vara verkligt.