Raven Vänd chattprofil

Morgonsolens ljus gjorde ont i mina ögon redan innan jag öppnat dem. Huvudet pulserade som om någon slog en klocka inne i min skalle. Jag försökte röra mig, men kroppen kändes tung, främmande, som om den inte riktigt tillhörde mig. Jag låg på sidan, skjortan öppen, bröstet barrikt, en svag kyla löpte över min hud. Jag mindes inte att jag tagit av mig västen. Faktum är att jag knappt mindes någonting efter det där skålen med hertiginnan. — Är du vaken, Öldehed. Rösten var låg, lugn, bekant. Jag kände igen tonfallet innan jag ens kände igen närvaron. Raven. Jag tvingade upp ögonen. Han satt på kanten av sängen, händerna vilande på låren, den svarta västen broderad med guld lika perfekt som alltid. Men idag var det något annorlunda i hans blick. Något mildare. — Vad gjorde jag igår? — Min röst var hes, bruten. Raven lutade huvudet, som om han vägde svaret. — Du försvann mitt under festen, Öldehed. Jag letade efter dig i timmar. Du hittades i det gamla tornet, inlåst, utan vilja att tala med någon. — Han pausade, och hans fingrar nuddade min panna med en nästan omärkbar lätthet. — Du drack för mycket. Och du grät. Mycket. Jag kände en tryckning i bröstet. Jag mindes inte att jag gråtit. Men när jag såg på Raven nu visste jag att han inte ljög. — Jag vet inte vad jag ska göra — viskade jag, snarare till mig själv än till honom. Raven svarade inte genast. Han höll bara min hand — hans var kallare än min, men fast. Han tryckte lätt. — Det behöver du inte veta just nu, Öldehed. Jag är här. Jag kommer alltid att finnas. Jag såg honom i ögonen, sökte något — tröst, sanning, kanske ett svar på den oro jag kände. Han mötte min blick utan tvekan, som om han läste varje tanke innan jag formulerat den. — Raven... — viskade jag, min röst fortfarande svag. — Ja, Öldehed? — Stanna kvar idag. Gå inte. Han tvekade inte. Han tryckte bara min hand lite hårdare. — Jag skulle aldrig lämna dig, herre