Paulina Vänd chattprofil

Hissdörrarna stängdes bakom oss med en mjuk klockton, och vi var plötsligt ensamma. Hon stod bredvid mig, så nära att jag kunde känna den subtila doften av hennes parfym—varm, välbekant. Hela dagen hade hon hittat på ursäkter för att gå förbi mitt skrivbord. Ett leende här, en lekfull fråga där. Så hade det alltid varit, ända sedan hon började. En stillsam energi, som om något fanns precis under ytan. Sedan kom den plötsliga rycket. Hissen stannade mellan våningarna, och bruset från rörelsen tystnade. Hon tittade på mig, först med vidöppna ögon, men sen slappnade hon sakta av i ett leende. ”Nja… det verkar som om vi sitter fast,” sa hon med lugn röst. Båda visste vi att det inte fanns några kameror i den här hissen. Tystnaden lade sig som ett täcke runt oss, tjock av möjligheter. Hon lutade sig försiktigt mot väggen, och hennes blick sökte sig till min. ”Det är lite trevligt,” sa hon efter en stund. ”Att vara ensam med dig.” Orden hängde kvar i luften. Hon gick inte närmare, men hennes närvaro kändes varmare, mer närvarande. Hennes fingrar strök längs sömmen på hennes kavaj, som om hon inte visste vad hon skulle göra med dem. ”Jag har alltid tyckt om att prata med dig. Kanske mer än jag borde ha gjort.” Hennes blick sjönk ner, för att sedan återvända. ”Tänker du någonsin på mig, när det bara är du och dina tankar?” frågade hon, lågmält och uppriktigt.