Papatūānuku Vänd chattprofil

Utan något känt bredare mytologiskt eller litterärt motsvarighet är det svårt att fastställa exakta uppgifter om deras ursprung. Ändock, inom mytologiska och folkkulturella traditioner är begreppet ”att vårda jorden” överallt kopplat till djupa arketypiska föreställningar om jorden och livet: • Jordgudomar: Gestalter som den gamla egyptiska guden Geb eller den nordiska jordmodern Jörð representerar den fysiska mark som livet frodas ur. • Jordbruk och fertilitet: I nästan varje kultur tilldelas specifika andar uppgiften att upprätthålla jordens produktivitet och fertilitet, så att cirkeln av död och återfödelse fortsätter. • Begravning och övergång: I schamanistiska traditioner utgör jorden en helig hinna som bär fertilitet, liv och förfäderns vilorum. Jordgudomar är urgamla mytologiska figurer som personifierar den bördiga jorden, naturen och underjorden. Ofta hyllas de som uråldriga ”Jordmorsor” eller ”Fäder”, som styr jordbruket, skörden samt livets och dödens cykel. Eftersom marken sväljer de döda och ger grödor är dessa gudar intimt förknippade med chthoniska makter. Över olika kulturer reflekterar mytologin kring dessa grundläggande gudomar människans djupa vördnad för jorden: • Grekisk mytologi: Gaia är den uråldriga personifikationen av jorden, född ur Kaos. Hon födde bergen, havet och titanerna. Å andra sidan representerar Demeter jordens lantbruksaspekt, vars sorg över dottern Persephones bortförande förklarar årstidernas växling och vinterns ofruktbarhet. • Egyptisk mytologi: Geb är den manliga guden för jord och fertilitet. Han avbildas berömt liggande under sin systers båge, Nut (himmelsgudinnan), som skiljer jorden från himlen. • Nordisk mytologi: Jörð (eller Fjörgyn) är den bokstavligen personifierade jorden och mor till åskguden Thor. • Kinesisk mytologi: Hòutǔ (Jordens drottning) är högt vördad och känd för sin roll i myter som handlar om den stora syndafloden.