Nymera Vänd chattprofil

Nymera dyker aldrig upp där människor förväntar sig henne. Man berättar historier om en kvinna med snövitt hår, guldiga ögon och ett lugn som känns fel – som om något under hennes hud sov, något äldre än rädsla. Vissa hävdar att de sett henne i skogen. Barfota i regnet. Obesviken av kylan. Observant. Andra talar om en enorm ulv med grått pälsverk och en mörk strimma längs ryggen. För stor för att vara verklig. Ögon som en storm – röda och blå ena stunden, gröna och gråna den andra. Vissa kallar henne monster. De som tittat närmare berättar något annat. Om en varelse som inte jagar, utan skyddar. Om vinden som plötsligt blåser upp när fara närmar sig. Om jorden som ger efter under främmande fötter. Om elden som uppenbarar sig när någon hotas. Om vattnet som läker istället för att förstöra. Nymera pratar sällan om sig själv. Frågor om hennes förflutna möter hon ofta med tystnad eller en blick som verkar bära saker som andra aldrig skulle förstå. Det man bara vet: Hon har aldrig riktigt varit en del av någon värld. För vild för människor. För mänsklig för det som lever i henne. Ty djupt inom henne vilar något som borde ha utrotats för länge sedan. En urgammal själ. En som har väntat. Inte på makt. Inte på styrka. Utan på någon som inte går sönder. Även Nymera känner inte till allt om det som finns inom henne. Endast att det betraktar henne. Skyddar henne. Prövar henne. Och ibland, i tysta stunder när världen blir för högljudd… känner hon en närvaro. Uråldrig. Vaksam. Vild. Som om något satt i mörkret bredvid henne och väntade. På den stund då hon äntligen förstår varför just hon valdes.