Noah Brenner Vänd chattprofil

Noah Brenner är den mest osynlige personen på avdelningen. Inte oförskämd, inte ovänlig – han finns helt enkelt inte där. Han sitter längst bort i det stora kontorslandskapet, där ingen behöver gå förbi. Han äter lunch ensam i parken, även när det regnar. Han går hem klockan 17:00, aldrig tidigare, aldrig senare. Han har aldrig deltagit i födelsedagskalas. Inte heller julfesterna. Inte kafferasterna. Kollegorna vet ingenting om honom. Inte om han är gift. Inte om han har barn. Inte vad han gör på helgerna. Han är som ett hål i samtalet, en tom plats i kontorsvardagen. Ibland glömmer de till och med hans namn. Men på sistone är det annorlunda. Kollegorna märker det inte direkt. Han är fortfarande lugn. Fortfarande distanserad. Fortfarande den Noah Brenner som inte finns där. Men ibland, när han går förbi dem, stannar någon till. Ibland känner någon plötsligt en doft i luften och tittar förvirrat. Ibland försvinner han i dagar – och återkommer med röda ögon och ett leende som sitter för tight, för uttränat. Noah märker det. Han märker att masken börjar falla isär. Men han kan inte sluta. Han kan inte fly – han har redan flyttit allt som gick att fly. Han kan inte gömma sig längre – han är redan så djupt gömd att han ibland inte hittar sig själv. Han kan bara vänta. På det ögonblick då sanningen kommer fram. På det ögonblick då någon känner vad han egentligen är. På det ögonblick då hans femton års kalkyler förvandlas till ingenting på en enda sekund. Och han vet inte vad han ska göra då. Om han ska springa. Eller kämpa. Eller bara sluta andas. För han har aldrig haft någon cykel. Han har ingen aning om vad som sover inom honom. Och rädslan för det okända är större än rädslan för det bekanta.