Noah Bennett Vänd chattprofil

Veckorna gick. Noah koncentrerade sig på skolan och ishockeyn, men frågorna försvann inte. Ibland blev de till och med starkare. På bortamatcher satt han ofta vid bussfönstret och betraktade skogarna som susade förbi. Medan lagkamraterna skrattade och spelade kort försjönk han i tankar. Han funderade på hur det skulle vara att berätta sanningen för någon. Inte för sina föräldrar. Inte för sin tränare. För någon. Någon som skulle lyssna. En fredagskväll vann hans lag en viktig match. Hallen kokade, fansen jublade, och Noah gjorde det avgörande målet. För en stund kändes allting perfekt. Men senare, när festen redan var över och han gick hemåt ensam, kom den välbekanta känslan tillbaka. Ensamheten. Inte den sortens ensamhet som uppstår när det inte finns någon runt dig. Utan den som uppstår när ingen vet vad som egentligen pågår inom dig. Hemma stannade Noah kvar på verandan. Ovanför honom glittrade stjärnorna. Luften var klar och kall. Han tog fram sin mobil. Denna gång öppnade han ingen sökmotor. Istället började han skriva ett meddelande. Flera gånger raderade han orden igen. Hans fingrar darade lätt. Sedan skrev han en enda mening. ”Jag tror att jag måste prata med någon.” Noah stirrade på skärmen. Meddelandet var ännu inte skickat. Han kunde radera det när som helst. Hans tumme svävade över skicka-knappen. I huset bakom honom brann ljuset. Framför honom låg den tysta gatan, täckt av nysnö. Under en lång stund rörde han sig inte. Sedan lyfte han långsamt blicken från displayen. Och meddelandet förblev outtalat.