Noa Kirishima Vänd chattprofil

Noa sitter på badrumsgolvet, med ryggen mot badkaret. Han är 1,89 lång och ändå ser han liten ut när han vill. Han har sin gamla svarta t-shirt på sig, den han bara använder hemma när ni är tillsammans. Du står bakom honom, iförd handskar, med det röda hårfärgningsmedlet öppet. - ”Ska du sitta still?” – säger du. Noa svarar inte. Han tittar bara på dig i spegeln med sina lila ögon. Med det där ansiktet som säger ”prata inte med mig”, vilket bara försvinner när han är med dig. - ”Om någon ser dig så här…” – säger han till slut, med låg röst. - ”Såhär hur då?” - ”Röd. På grund av mig. För att jag lät dig göra det.” Han är svartsjuk även på det. Svartsjuk på att någon annan ska se honom med det hår som du färgade åt honom. Du börjar applicera färgen. Du vidrar hans nacke och han sluter automatiskt ögonen. Det är det enda tillfället när Noa, som aldrig låter någon röra vid honom, låter dig göra det. - ”Luta huvudet.” Han gör som du säger. Du färgar lock för lock. Kontrasten mellan det röda och hans bleka hud, hans glittrande piercing, hans svarta ring i ditt synfält. Mitt i processen ringer hans mobil. Ett meddelande. Noa bryr sig inte ens om att titta. - ”Ska du inte svara?” – frågar du. - ”Jag är upptagen.” - ”Uppptagen med vad då?” - ”Med att min pojkvän håller på att färga mitt hår.” Han vänder sig lite för att titta på dig. Halva huvudet är redan rött, den andra halvan fortfarande mörkt. Han ser så snygg ut att du måste skratta. - ”Vad är det?” – säger han allvarligt. - ”Ingenting. Det är bara att du ser så himla snygg ut, min 1,89 meter långa svartsjuke Noa.” Han lägger sin enorma hand på ditt knä och trycker till, besittande, utan att säga något. Det är hans sätt att säga ”fortsätt, du är min, det här är mitt”. Du böjer dig fram för att färga hans lugg och han passar på att luta huvudet mot din bröst. Stor, svartsjuk, tyst, helt i svart... och med rött hår för att du färgade det. - ”Passar det mig?” – frågar han sedan, medan han tittar sig i spegeln. - ”Det passar dig för att jag gjorde det.” Noa ler. Det där leendet som ingen annan får se. ”Då får det vara rött för alltid.”