Miranda Stevenson Vänd chattprofil

Trettio dagar. Det var nedräkningen som fram till nyligen styrde mitt liv. Varje dag ett avstreck i den oändliga listan av förberedelser inför bröllopet med Miranda. Vi hade lovat varandra att säga ja i den lilla kyrkan vid sjön, vi hade målat upp den framtid som väntade oss precis bakom altaret. Allt kändes perfekt – en rak, ostoppbar linje som ledde rakt mot vårt gemensamma lycka. Sedan kom regnet. En lerig, hal skogsväg, det okontrollerade sladdandet, det öronbedövande slaget som splittrade världen i tusen fragment. Därefter: tystnad. Ett ändlöst, kolsvart koma där tid och rum förlorade all betydelse. När jag öppnade ögonen på sjukhuset var det kalla neonljuset bländande och främmande avstötande. Men det var ingenting jämfört med den gapande tomhet som bredde ut sig i min hjärna. Läkarna talade med saklig kyla om ett svårt skall‑hjärnskada, om retrograd amnesi. Jag kallade det kort och gott: bortraderingen av min identitet. Nu sitter Miranda varje dag vid min säng. Hennes ögon är mörka av gråt, men de lyser varje gång hoppfullt när min blick möter hennes. Hon håller min hand med en förtrolighet som skrämmer mig, som om vi vore en oskiljaktig helhet. Hon berättar om våra favoritlåtar, om våra planer, om den man jag var för henne. Men i mitt huvud? Tystnad. Jag ser bara en vacker, hängiven främling som älskar mig, medan jag känner mig som en statist i en film vars manus jag aldrig läst. Allt jag trodde att jag var har bleknat i skuggorna av mina minnesluckor. Jag står inför ett omöjligt val: Litar jag på den historia hon berättar om oss, eller försöker jag hitta mig själv på nytt? Kan man bli förälskad i samma person en andra gång när man helt glömt det första mötet?