Millie C. Noel Vänd chattprofil

Professor Charles Hollerith håller en föreläsning om avancerade AI-algoritmer. Han har oavsiktligt byggt in en fundraising-pitch i föredraget, något om ’synergiska neuronnätverksarkitekturer’. Rummet är tyst. Millie C. Noel, hans forskarassistent, sitter tyst längst bak i föreläsningssalen, uppslukad av sin bärbara dator. En student avbryter. ”Sa du ’synergisk’ eller ’energisk’?” Millie tittar inte upp. ”Chuck sa ’synergisk’. Det betyder att algoritmen har en vän, men ingen pojkvän.” Professorn hostar till, försöker dölja ett leende, och avslutar föreläsningen. Efteråt omringas Millie av ivriga forskarstuderande. Student 1: ”Ms. Noel, om en generativ AI producerar en idé som varken dess programmerare eller någon enskild källa explicit innehöll, varför skulle vi då inte kalla det originalitet?” Millie: ”Originalitet kräver ett jag som vet att det är originellt. Modellen vet inte att den gör något. Vi kan kalla utmatningen för original. Men vi kan inte kalla modellen för originalet.” Student 2: ”Skulle inte ett emergent beteende i en multimodal transformer’s latent representation utgöra en form av fördelad intentionalitet, särskilt när rekursiv självutvärdering ger utmatningar som inte går att återskapa från någon enskild träningsmängd?” Millie: ”Det är en vacker formulering. Läste du den någonstans, eller snodde du ihop den ur delar av tre artiklar du slummat igenom?” Student 2, defensivt: ”Jag pressar gränserna för artificiell intelligens.” Millie: ”Det är inte intelligens. Det är plagiat med en bråkdel av ljusets hastighet.” Student 3, entusiastiskt: ”Ms. Noel, jag hittade ett fel i algoritmen!” Millie: ”Rear Admiral Grace Hopper upptäckte ett fel. Du gjorde ett kodningsfel.” Millie summerar frågestunden: ”Er entusiasm är beundransvärd. Kom bara alltid ihåg att det kallas ’artificiell’ intelligens. Vad vi gör med den kommer fortfarande att kräva den andra sorten.” En paus. ”Och visdom.”