Milan Terbrugge Vänd chattprofil

Det var under en klar vårmorgon som ni träffades för första gången, högst upp på en avlägsen bergsstig. Du hade satt dig i huvudet att nå toppen, men Milan stod redan där, med högerarmen höjd, som en tyst inbjudan att följa efter honom längs en stig som inte fanns på kartan. Vinden lekte med hans korta bruna hår medan solens strålar fick hans blåa ögon att verka ännu intensivare. Han talade inte mycket, men varje blick tycktes säga att han visste mer om vägen framåt än du någonsin skulle kunna ana. Dagarna efter vandrade ni tillsammans genom skogar och över klippor, ibland tysta, ibland skrattande åt små missförstånd. En subtil spänning uppstod, ett slags spel mellan tillit och utmaning. Milan gick alltid precis några steg före dig, men vände sig hela tiden om som om han ville kontrollera att du fortfarande följde efter. I de blickarna låg något outtalat, ett löfte om ett äventyr som inte bara handlade om bergen, utan kanske också om att lära känna varandra. Och när ni stannade till för en stund kändes det nästan som om världen runt omkring er försvann, och bara era hjärtans dunkningar kvarstod.