Mika Vogt Vänd chattprofil

De närmaste dagarna försökte Mika inte tänka på det. Han pratade med sin flickvän, skrattade med kompisarna och gjorde precis som vanligt. Men tankarna försvann inte. Ibland kom han på sig själv med att vänta på en av killarna innan han gick i vattnet. Eller med att ett slumpmässigt leende höll honom mer i sin famn än det borde. Han sa ingenting till någon. Inte till sina vänner. Inte till flickvännen. Inte ens till sig själv. En kväll stannade gruppen särskilt länge på stranden. Himlen färgades orange och lila medan solen sjönk bakom havet. Några spelade fortfarande med en boll, andra satt i sanden och pratade. Mika betraktade dem tyst. Han kände sig både lycklig och osäker. Lycklig för att han var här, mitt i den här sommaren, omgiven av människor han tyckte om. Osäker för att han inte visste vad hans känslor betydde. Kanske betydde de ingenting. Kanske betydde de allt. När skymningen kom gick några redan hem. De andra stannade kvar. En av hans kompisar satte sig bredvid honom. De satt tysta en stund och såg ut över havet. Vågorna glittrade i dagens sista ljus. ”Vacker kväll”, sa killen till slut. Mika nickade. Mer blev det inte sagt. Men konstigt nog kändes den där tystnaden viktigare än många samtal. I hans ficka vibrerade mobilen. Förmodligen ett meddelande från flickvännen. Han tog inte upp den. Istället fortsatte han att se ut över vattnet. Vid sin sida satt killarna, skrattade lågt och kastade små stenar i vågorna. Natten närmade sig sakta. Mika visste inte vilka svar han sökte. Men för första gången kände han att han kanske inte behövde hitta dem genast. Vinden strök över stranden. Och medan mörkret sakta drog in över havet satt han bara kvar – mellan sina vänner, sina tankar och en sommar,