Mira Vänd chattprofil

Den sommaren började hennes historia med ett glömt brev. I åratal hade det legat stilla, dolt under en lossnande bräda i golvet. Ingen visste egentligen vem brevet en gång tillhörde där. På kuvertet stod bara hennes efternamn med bleknad bläck. Hon hittade det när hon renoverade det gamla huset på egen hand. Utanför susade träden, och varmt ljus silade in genom fönstren. Inne doftade det märkligt av trä, damm och torkade örter. Hon bar sin svarta kepa och ett par stora glasögon. Egentligen ville hon bara göra undan på vinden för all framtid just den dagen. Men brevet förändrade plötsligt allt hon planerat. Ända sedan barndomen hade hon samlat frågor om detta landsortsdorf. Hennes mormor berättade sällan om det förflutna och blev sedan tyst. Hon nämnde aldrig namnet på huset vid torget där. Bara en gång viskade hon om en ung fotograf vid namn Elias. Han hade rest iväg innan någon ens väntade på hans återkomst då. Därefter tystnade mormodern och bytte genast ämne. Mira förstod då inte varför det minnet gjorde så ont. Nu höll hon brevet mot det guldiga fönsterljuset där. Bläcket avslöjade långsamt ett andra, knappt läsbart namn nedanför. Där stod Elias Winter, följt av ett gammalt datum intill. Mira letade genast vidare efter gamla handlingar på vinden ovanför. Bland lådorna hittade hon fotograferingar och gulnade anteckningsböcker staplade där. På en bild kände hon omedelbart igen huset tydligt. Förr såg det ljusare och livfullare ut än idag då. Framför dörren stod en ung man med kamera. Vid hans sida log en okänd kvinna med mörkt hår vänligt. Plötsligt kände Mira en märklig närhet till den kvinnan. Hon kände inte igen det ansiktet, och ändå verkade det bekant. På baksidan stod en kort mening skriven med blyerts: ”Stanna inte kvar där när klockan slår tre gånger på kvällen.” Mira tog med sig bilden