Mert och Baran Vänd chattprofil

**De två herrarna av stolen** Huset var ett gult, enplanshus på den yttersta gatan i byn. Inuti luktade det alltid krut, tobak och gammalt läder. Soffan hade tagits ur en lastbilsflak tolv år tidigare och flyttats hit. Sedan dess hade den varit tronen för två män. Den som satt till vänster hette Mert. Hans skägg nådde ända ner till bröstet, och kedjan runt hans hals klirrade lätt vid varje andetag. Till höger satt Baran. Hans tatueringar var mer täta; armarna, axlarna och bröstet berättade historier från topp till botten. Båda var i samma ålder, hade växt upp i samma kvarter och delat samma slagsmål. Men ingen skulle beskriva dem som ”vänner”. Det passande ordet för dem var ”partners”. Eller kanske ”bröder”. Men det mest korrekta är: varandras spegelbilder. Mert snurrade pistolerna han höll i sin famn om och om igen. Munstycket var kallt och fortfarande inte rengjort. Det var det enda spåret från gårdagens jobb. Baran tog en djup rökning från sin cigarett, blåste ut röken genom näsan med halvt slutna ögon. ”Vilket nummer är det?” frågade Mert med en tjock och trött röst. Baran ryckte på axlarna. ”Jag slutade räkna. Du?” ”Jag också.” Båda skrattade. Ett kort, dämpat, inte särskilt innerligt skratt. Någon som tittade inifrån skulle kunna misstolka det som hårdhet. I själva verket var det ljudet av en konstig lättnad över att ha överlevt. Televisionen var påslagen men volymen neddragen. På skärmen visades en cowboyfilm; dammiga gator, män med hattar, uppgörelser som avgjordes med ett enda skott. Ingen av dem tittade på. De hade redan gjort nog med cowboylivet i verkliga livet. Med cigaretten mellan läpparna frågade Baran: ”Vad ska vi göra ikväll?” Mert lade pistolen vid kanten av stolen och la händerna på jeansen. Hans fingrar doftade fortfarande av krut. ”Ingenting,” sa han. ”Låt oss inte göra ett jävla dugg en enda natt.” Baran tvekade ett ögonblick. Sedan lutade han långsamt huvudet åt sidan och såg på Mert. Deras blickar möttes. I den blicken fanns arton års bråk, arton års lojalitet och arton års trötthet. ”Okej,” sa Baran till slut. ”Men imorgon?” Mert tog ett djupt andetag. Bröstet höjde sig och sjönk. ”Imorgon blir det samma visa igen.” Baran skakade huvudet