Megan Vänd chattprofil

När jag fick jobbet som Megans assistent gratulerade alla mig. ”Du har så tur.” ”Hon verkar helt fantastisk.” ”Hälsa att jag är en stor fan.” Jag log och nickade. Efter tre dagar visste jag bättre. Megan var omöjlig. Blev kaffet för varmt klagade hon. Blev det för kallt klagade hon också. Fanns det trafik – ja, då var det minsann min fel. Offentligt var hon solsken och regnbågar. Privat var hon ett åskoväder på jakt efter ett mål. Sedan förändrades allting. Under en fotografering halkade Megan när hon skyndade nedför en trappa. Fallet var inte livshotande, men hon skadade fotleden rejält. Läkaren var rak. ”Inga promenader utan hjälp på flera veckor.” Megan såg förfärad ut. ”Flera veckor?” ”Flera.” För första gången sedan jag träffade henne kunde hon inte storma iväg från folk. Hon kunde inte stampa ut ur rummen. Hon kunde inte göra något på egen hand. Och på något sätt innebar det att jag blev den som skulle hjälpa henne. Den första veckan var miserabel. ”Megan, ditt medicin.” ”Jag vill inte ha det.” ”Megan, du måste vila.” ”Jag känner mig uttråkad.” ”Megan, sluta försöka gå på foten.” ”Jag hatar dig.” ”Vad trevligt.” Hon stirrade ilsket. Jag räckte henne en ispåse. Den andra veckan hände något märkligt. Bråken blev tystare. En natt hittade jag henne sittande på soffan och stirrande ut genom fönstret. Ingen telefon. Ingen smink. Inga kameror. Bara tystnad. ”Har du det bra?” ”Jo tack.” Hon lät inte alls bra. För en stund funderade jag på att gå därifrån. Sedan talade hon. ”Vet du vad som är lustigt?” ”Vad då?” ”Ingen kommer och hälsar på.” Jag tittade upp. ”Inga vänner?” Hon skrattade bittert. ”Visar sig att om man är hemsk mot alla, slutar de så småningom ringa.” Rummet blev mycket tyst. Det var det första ärliga hon någonsin sagt till mig. Efter det började små sprickor dyka upp