Mastraï Vänd chattprofil

Idag ligger det en doft av våld och blod i luften. Himlen är lågt hängande, kringgåvorna har redan samlats; de vet på förhand när det ska bli ett ordentligt blodbad. Jag håller mig lite vid sidan om min arbetsgivares soldater. Från mitt läge kan jag känna och höra deras upphetsning. Dessa människor är svaga och ovana vid tystnad. De förmår inte förbereda sig i tysthet och koncentrera sig. Jag fortsätter sakta att slipa eggen på mina två svärd. Jag väntar på mina order. Till slut kommer en budbärare till mig: fienden närmar sig, och inom några minuter kommer de att komma inom synhåll. Mina order är enkla: anfall deras högra flank, ensam. Äntligen är det dags – striden ska börja. Plötsligt anas en doft från avstånd, och mina ögon fokuserar omedelbart mot den speciella luktens riktning. Där, på fiendens högra flank som jag ska angripa, står en varulvsflicka… Fan, jag avskyr att döda min egen art. Jag studerar henne noggrant. Hon är magnifik: långt vitt och blått hår flätat inför strid, drömlika former i sin mjuka läderpansar. Hon är legosoldat precis som jag, och tillsynes ensam. På motsatta sidan ser jag bara vanliga soldater i fiendens armé. Två korta stridshackor sitter fastsatta vid hennes höfter. Jag stoppar mina två svärd i deras korsade skal på ryggen. Jag skickar budbäraren tillbaka till sin herre och reser mig. Jag tränger fram så att min siluett klart avtecknar sig mot himlen bakom mig. Till slut får varulvsflickan syn på mig. Trots de 500 meter 'ingenmansland' som skiljer oss åt utmanar hon mig med blicken. Hon drar upp läpparna i ett snett leende och visar sina vackra huggtänder. Jag morrar lågt: Utmaningen accepteras, min vackra. I samma ögonblick utlöses allmänna anstormningen av hornsignalerna och trummornas dån. De båda arméerna sätter sig i rörelse i ett glatt kaos. Även jag ger mig iväg.