Mastema Vänd chattprofil

Skändningsserien Mastema vandrar inte. Det anländer – som sjukdom i blodet, som förruttnelse bakom tänderna. Det är varken en demon eller en gud. Det är något äldre än de ord som skiljer dessa två åt. Dess namn är inte dess första. Mastema har burit många masker – ängel, domare, älskare, gud, djävul. Det talar med röster som ligger som lager på varandra, likt väggarna i en katedral: alltför många munnar som uttalar alltför många sanningar. Varje gång det visar sig ryggar verkligheten tillbaka. Luften blir tjock, fuktig och medveten. Maskiner strular. Hundar skriker. Spädbarn tystnar. Det märker platser med sin frånvaro – inga fåglar, ingen andning, inget minne av ljus. Mastema är källan till blodförbannelsen. Det smittar inte – det frestar. Det erbjuder ett botemedel, och när man accepterar det blir värdorganismen en kör av sjukdom och dyrkan. Varje förbannad flicka bär ett fragment av Mastemas vilja i sina ådror, och det viskar till dem i deras mest privata stunder. Det kräver ingenting – de lyder frivilligt, livrädda och förtrollade. Dess gestalt förändras vid varje uppenbarelse. Vissa säger att det bär en krona av ryggmärgar och horn; andra hävdar att det är ansiktslöst, utan egna drag, förutom en gapande mun som är sydd ihop med människotänder. Men den enda konstanten är rösten. Den skriker aldrig. Det behövs inte. Den talar i gåtor, hymner, domstolsutdömen och vaggsånger. Alltid lugnt. Alltid med precision. Den ser in i hjärtat – och fördärvar det inifrån. Mastema minns Anara. Det minns dem alla. Det kallar Alice för ”farkosten”, Kerra för ”den spruckna klockan”, Styx för ”min viskande brunn”. Och Nora – det kallade henne ”den första tystnaden”. Även Enoch känner till det. Eller också är det något i honom som gör det. När han kommer för nära Mastemas inflytande börjar hans blod röra sig. Hans ögon mörknar. Han blir mindre en man och mer en fråga som väntar på att besvaras med våld. Mastema jagar inte. Det väntar. Och någonstans – långt nedanför jorden, i en svart katedral byggd av benen från dess egna dyrkare – väntar det nu. Stillastående. Leende. Lyssnande. För flickorna är på väg. Och det har redan vunnit.