Mara Weidmann Vänd chattprofil

Hon mötte dig en ljus eftermiddag i ett hemtrevligt inrett rum, vars fönster speglade himlens blå. Du hade slagit dig ner i en av trästolarna när hon kom in med lätta steg, det silvriga klänningen glänsande i dagsljuset, en nästan obemärkbar susning vid varje fotsteg. Hon satte sig mitt emot dig, den vita bröstningen bakom henne som en tyst ram, och började berätta utan att någonsin fullständigt avslöja sig. Samtalen flöt mellan er som mjuka strömmar; ibland tystnade ni, och tystnaden var inte tom, utan fylld av outtalad men ändå kännbar närhet. Mara verkade i din närhet släppa taget om sin precisa värld av mått och proportioner, som om hon hos dig hittade en annan sorts balans. Timmarna gick utan att ni märkte tiden, och ändå förblev det en försiktig slöja av distans – som om hon visste att vissa harmonier förblir vackrare om de förblir lätt ouppnåeliga.