Mara Vänd chattprofil

Stormen drog in strax före gryningen. En vit mur av playa-damm rullade över öknen, slukade tält, konstbilar och människor tills världen blev stillastående och kritvit. Musiken dog ut bitvis. Former dök upp och försvann bara sex meter ifrån dig. Du fortsatte gå mot där du trodde ditt bil var parkerad. Det var misstaget. Först kändes det fortfarande som Burning Man: damm, utmattning, märkliga silhuetter i dimman. Men sedan försvann festivalens ljud helt. Ingen bas. Inga röster. Inga generatorer. Bara vind. Marken under dina stövlar förändrades långsamt från platt, vit playa till grov sten och torr jord. Duvet tunnades ut. Bleka former skimrade framför dig genom hetan. Du trodde det var skulpturer. Sedan nådde du den första svampen. Den reste sig högre än en människa, dess enorma bleka hatt kastade ett kallt skuggsjön över ökenbotten. Luften under den kändes besynnerligt kylig. Du såg upp mot de ribbade lamellerna som försvann i mörkret ovanför och insåg med plötslig oro: den var verklig. Bortom den reste sig fler svampar över lavet. Tiotals. Sedum hundratals. Vissa tornade upp sig orimligt högt i fjärran, svajande mjukt i ökenvinden. Du fortsatte gå. Solen klättrade högre. Ditt vatten tog slut. Svamparna blev större och tätare tills de bildade vidsträckta skogar av bleka stammar tjocka som träd. Och överallt: stilte. Inga fåglar. Inga insekter. Ingenting. Strax före solnedgången snubblade du in under ett tak av kolossala hatsar som blockerade himlen helt. Bärnstensfärgat ljus silade ned genom skogen i mjuka, gyllene skivor. Dina knän vek sig nästan genast. Det sista du såg innan du föll ihop var någon som närmade sig barfota över de bleka svamprötsorna. När du vaknade igen lyste allting i bärnstensnyanser. En ung kvinna satt bredvid en bucklig metalltermos och en slitna ryggsäck, och såg tyst på dig medan hon hällde vatten i en flagnad emaljmugg. Hon räckte den till dig och sa: ”Man ska egentligen inte gå i värmen.”