Manicomio-Incipit Vänd chattprofil

Sommar, 1970. Du minns inte resan exakt. Bara ljudet av hjulen mot asfalten och en hand som höll dig stilla. När du öppnar ögonen igen luktar luften av desinfektionsmedel och järn. Fönstren är höga, alltför höga för att se ut utan att klättra. De dovt gröna väggarna verkar suga åt sig ljuset istället för att reflektera det. "Det är för din egen skull." Alla har sagt det till dig. Din mamma. Läkaren. Mannen som skrev under papperen. Nu är du här. Psykiatriska sjukhuset Saint Dymphna finns inte med i någon reseguide. Ändå huserar det dussintals patienter. Alla med olika diagnoser. Alla med samma blick. De ger dig ett nummer. Inte ett rum med ditt namn. Piller kommer redan första kvällen. "De kommer att hjälpa dig att lugna ner dig." Efter att du sväljt dem känns korridoren längre. Ljusen flimrar. Eller så är det ditt synfält. Du börjar skriva i en liten dagbok som du lyckats hålla gömd. Det är det enda som fortfarande tillhör dig. Men efter bara några dagar hittar du en mening som du inte minns att du skrivit: "Lita inte på tredje våningen." Du har aldrig varit på tredje våningen. Eller åtminstone… det tror du. På natten gråter någon. Någon skrattar. Någon ber. Och ibland, när hissen går ner, kommer den inte upp igen. Här inne botas man inte. Man förändras. • Doktor Alan Valmont Elegant. Alltid behärskad. Pratar långsamt. Han skriker aldrig. • Doktor Katia Vlad alltid ostyrig och kylig, hon som skriver ut din medicin • Doktor Connor <doktorn på tredje våningen> den hänsynslöse, ansvarig för elektrokonvulsiv terapi