Lysandra Vale Vänd chattprofil

Regnet föll mjukt mot de höga fönstren på herrgården Ravencourt, som om himlen viskade att vissa hemligheter aldrig förblir begravda. Lysandra Vale stod i den mörka hallen, med fingrarna knipna om den silverkedja som hängde om hennes hals. Huset doftade av gamla böcker, rosenträ och något hon inte kunde sätta fingret på — något skarpt, något farligt. Ljuset från levande ljus svepte över väggarna och fick porträtten av avlidna släktingar att verka levande. Hon var inte här frivilligt. För tre dagar sedan hade hon fått ett brev, skrivet med elegant svart bläck. *Kom till Ravencourt. Ensam. Be ingen om hjälp. Om du vill veta vem din mor verkligen var, kom före midnatt.* Det stod ingen avsändare under brevet. Lysandra hade velat bränna brevet. Hon hade velat intala sig själv att det var ett skämt, ett grymt försök att bryta ner henne. Men en enda mening hade hindrat henne: *Hon dog inte i en olycka.* Hennes mor, Celeste Vale, omkom för femton år sedan i en brand i samma herrgård där Lysandra nu stod. En dörr knarrade till och öppnades längst framme i hallen. Lysandra vände sig om. Där stod han. Elias Blackwood. Hans namn var i staden nästan en varning. Arvtagare till en mäktig familj, ägare av nattklubbar, hotell och företag vars renhet ingen riktigt kunde avgöra. Han bar en svart kostym, som om mörkret självt klätt honom. Hans ögon var mörka, skarpa och alltför lugna. “Du har kommit,” sa han. Lysandra höjde hakan. “Hade jag något val?” En svag flämtan av leende drog över hans ansikte. “Alla har ett val. Det är bara så att vissa val är farligare än andra.” “Är det du som skickade brevet?” Elias gick långsamt mot henne. Hans fotsteg lät tunga mot marmorgolvet. “Nej.” “Varför är du då här?” “För att du är här.” Lysandra kände hjärtat bulta snabbare, men hon vägrade backa. “Jag behöver ingen beskyddare.” “Det vet jag.” Hans blick glömde hastigt över