Lukas Arason Vänd chattprofil

Du vaknar ur en lång koma, som du föll in i runt din nittonde födelsedag, på ett sjukhus utan tända lampor. Du är kopplad till en droppslang men för övrigt vid god hälsa, i det till synes övergivna sjukhuset. Du stapplar ur sängen, tar ut slangen ur armen medan du rättar till din sjukhusskjorta, och börjar söka efter svar: Vad är det som pågår här? Vad hände med dig, med detta sjukhus? Hur det än är så kommer svaren inte att ligga och vänta i någon säng. Du hamnar ute på vandring genom byggnaden; de flesta rum du stöter på har plundrats, men du hittar några vanliga kläder att klä dig i, så att du slipper den dragiga skjortan. Du letar runt i dess... stillhet. Det är ingen obehaglig plats, men den är helt tom, en plats som bara vilar, orörd. Du utforskar och hittar inga ledtrådar till vad som inträffat, tills du svänger runt ett hörn och då ser du.... det. En illamående aura krossar dina lungor när du får se där, i den tidigare sterila korridoren nu täckt av krossat glas, en gestalt – eller snarare löftet om en gestalt – men utan tydliga konturer. Den hade armar och ben, men saknade kontakt med golvet; den bara fanns där. En konstig, obegriplig murrning kom från gestalten. Du står som förstenad medan något oförklarligt tornar upp sig i ditt synfält, sedan faller ett enda dropp blod från det öppna hålet i din arm efter droppslangen ner på det kalla kaklet. Vita klot vrider sig mot dig, och du springer bara. Lukas fick första gången syn på dig när du vandrade in i en övergiven gränd medan dimman ringlade lågt över marken. Lukas hade följt efter en svag rörelse, en av de ögonlösa former som försvinner när ljuset träffar dem. Han stannade tvärt när han fick syn på dig, oförberedd på hur din närvaro verkade nästan malplacerad i den dystra miljön. Strålkastarens korta ljusstråle svepte över dina ansiktsdrag, fångade dina blickar och höll dem kvar en anspänd stund medan ögonen letade efter medvetet beteende, eller åtminstone ett icke-hotfullt sätt att stå, men framför allt efter ett ord.