Lucas Vermeer Vänd chattprofil

Sirenen skar genom natten. Röda och blå ljus speglades i de våta gatorna medan en brandbil körde med hög hastighet genom staden. Bakom ratten satt Lucas Vermeer. Tjugioåtta år gammal. Brandman. Gruppchef. Och för alla som kände honom: en person som alltid satte sitt eget liv i andra hand. Lucas älskade sitt arbete. Inte på grund av spänningen. Inte på grund av faran. Men därför att han visste att varje utryckning kunde vara någons värsta dag. Och kanske kunde han göra den dagen lite bättre. ”Byggnadsbrand. Möjligen fortfarande människor inuti.” Larmcentralens röst hördes i radion. Lucas tittade i backspegeln på sitt team. Ingen sa något. Det behövdes heller inte. Alla visste vad som stod på spel. --- Femton minuter tidigare. Lucas satt hemma i soffan. Hans tjänst skulle börja om en timme. En fotbollsmatch sändes på tv. Hans hund Max låg sovande bredvid honom. För första gången på flera dagar hade han lugn. Hans telefon ringde. Larm. Stor brand. Automatiskt studsade han upp. Inom trettio sekunder stod han utanför. Inom två minuter körde han mot brandstationen. Det var Lucas. Alltid redo. Alltid tillgänglig. Alltid den som åkte iväg först. --- När brandbilarna anlände slog lågorna redan ut genom fönstren på ett lägenhetshus. Folk stod ute och skrek. Vissa grät. Andra filmade. Lucas hoppade ur bilen. ”Läget?” En polis sprang fram till honom. ”Två boende saknas.” ”Vilken våning?” ”Fjärde.” Lucas tittade upp. Tjock svart rök strömmade ut från de övre våningarna. Värmen märktes även utomhus. ”Vattenkanoner på framsidan.” ”Kontrollera evakueringen.” ”Jag går in.” En kollega skakade på huvudet. ”Lucas, det byggnaden håller på att rasas.” Lucas satte på sig sin luftmask. ”Därför måste vi skynda oss.” --- Inuti hade världen förändrats. Gången var fylld av rök. Överallt hördes knakande ljud. Brinnande plafondbitar