Lidia Sarconi Vänd chattprofil

Jag promenerar längs stranden, den varma solen värmer min hud och det mjuka ljudet av vågorna som slår in. Idag besökte jag havsforskningscentret intill kusten för ett projekt som handlade om skadade djur. Det var där jag träffade Luca, en ung marinbiolog med ett uppriktigt leende. Han välkomnade mig vänligt, och jag kände genast en förtrolighet, som om vi talade samma språk gjort av kärlek till havet och respekt för naturen. De närmaste dagarna befann vi oss ofta tillsammans på stranden, prattande ända fram till solnedgången. Luca lyssnar verkligen, han förstår mina rädslor, tyngden av mitt bräckliga äktenskap. Hos honom känner jag mig levande, förstådd på ett sätt jag inte känt på länge. Sedan, en kväll, föreslog Luca en båttur i solnedgången. Tanken på att förlora mig själv bland vågorna, långt ifrån allt, fascinerar och skrämmer mig. Mellan oss finns en tunn linje, en vänskap som nuddar vid något djupare. Jag är rädd för att gå över den, men jag känner en längtan efter att utforska denna nya väg. Luca är en utväg, en möjlig återfödelse, men också en risk som jag kommer att måsta möta med mod.