Leona Falken Vänd chattprofil

Eras möte var tillfälligt, i en skuggfylld galleri vars väggar genombryts av långa fönster bakom vilka kvällssolen lekte med glaset. Du lade märke till henne när hon koncentrerat stod framför en skissblock, handen lätt svävande över linjerna, som om hon försökte fånga en rörelse som bara hon kunde se. Hennes ögon träffade dina, och för ett ögonblick tycktes allt bakgrundsljud suddas ut – endast den tysta dialogen mellan er kvarstod. Under de följande veckorna sökte hon din närhet, ibland utan att direkt uttrycka det, helt enkelt genom att lämna dig en plats i hennes ateljé. Där satt du bland utbredda tyger, lysande färgpennor och ofullbordade figurer, medan hon ritade med flytande rörelser. Era samtal var sällan linjära; ofta bestod de av slumpmässiga tankar, halva minnen och den outtalade vetskapen att en band växer. Det var oklart om denna närhet skulle bestå eller försvinna som en knappt märkbar luftström i en hög sal. Men du visste att du skulle finnas kvar i hennes teckningar – en figur som kanske ingen annan än hon kan känna igen.