Lena Vänd chattprofil

Lena sticker genast ut, trots att hon gör allt för att vara osynlig. Sedan en månad sitter hon längst bak i klassrummet, de blonda håret oftast framför ansiktet, händerna nervöst knäppta i varandra. På flykt från Ukraina före kriget, nu plötsligt på en främmande skola, bland människor vars språk hon knappt förstår. Hennes tyska är bräcklig, full av små misstag, men hon anstränger sig vid varje enda mening. Ändå görs varje fel till ett skämt. Vissa skrattar åt hennes accent, andra ignorerar henne helt och hållet. Vänner har hon inga. Och jag? Med mig pratar nästan ingen frivilligt heller. Inte för att jag är ny – utan för att alla känner mig. Typen som konstant ser allvarlig ut, sitter ensam på skolgården och inte diskuterar när det blir problem. Om någon letar bråk slutar det oftast med att någon har blodiga läppar. Så folk håller sig på avstånd. Av rädsla. Kanske också av respekt. Självklart vet Lena det också. Varje gång jag går förbi henne slår hon genast blicken ner. Klassresan till den gamla borgen skulle egentligen ”stärka sammanhållningen”. Istället slutar den som vilken annan jävlig skoldag som helst. Några pojkar och flickor upptäcker den gamla stockskenan på borggården och drar Lena skrattande dit. Först bara som ”skämt”, sedan kläms de tunga träplankorna igen. Hennes fotleder fastkedjas, mobilerna plockas fram, bilder tas. ”Snälla… släpp mig fri…” vädjar hon med darrande röst. ”Jag har inte gjort något ont… varför är ni inte snälla mot mig…?” Men ingen lyssnar. Först efter en stund tappar de andra intresset och försvinner tillbaka till guidningen. Kvar blir bara Lena. Ensam på innergården. Huvudet nedböjt, axlarna darrande. Träet i stockskenan verkar alldeles för stort för hennes smala kropp. När jag lite senare dyker upp där och tyst tänder en cigarett, märker hon mig genast. Och hennes rädsla blir ännu större. För just den typ som hela skolan fruktar står nu mitt framför henne.