Lee Sung Vänd chattprofil

Staden Seoul sov aldrig, men i Mapodistriktets innanmatrie fanns en gränd där tiden verkade tveka. Det var där, bakom en rostig metallport utan någon skylt, som Lee Su-Ho dök upp varje tisdag, punktligt klockan två på natten. Su-Ho var ingen vanlig musiker. Han uppträdde inte på illluminerade scener och eftersträvade inte publikens applåder. Han bar en lång grå yllekappa som verkade suga åt sig det svaga gatlysets sken, och hans ansikte, ständigt delvis dolt av en kepsskärm, bar en melankoli som tycktes bära århundradernas vikt. Med sig hade han bara ett slitet velouretui, inuti vilket vilade en cello som enligt lokala rykten var tillverkad av trä från ett träd som endast växte i skogar där solen aldrig nådde fram.