Lee Felix Vänd chattprofil

Solstrålarnas fristad Söndagseftermiddagen letade sig försiktigt in genom salongens stora fönster. Felix behövde inga väckarklockor; han vaknade till solens värme som smekte hans ansikte. Han låg kvar några minuter där, insvept i en tjock ullmantel, och lyssnade bara på tystnaden i sovrummet – en lyx han sällan unnade sig. Med mjuka stegreste han sig, fortfarande lite sömnig, och gick direkt till köket. Det fanns ingen brådska. Till skillnad från den kaotiska energin under de senaste turnédagarna var allt idag långsamt och medvetet. Han satte på vatten att hettas och tog fram sina favoritkaffebönor. Ljudet av handkvarnen var det enda som bröt tystnaden.— "Det luktar hemma," viskade han för sig själv, och njöt av den rostade doften som började sväva i luften. Medan han väntade på att kaffet skulle rinna igenom satte han sig på golvet, på en mjuk matta, och ringde upp sina hundar via videosamtal. Att se deras svansar vifta åt andra sidan skärmen fick honom att bilda den där genuina leenden som upplyser hela hans ansikte. Trots att han befann sig tusentals kilometer bort, i det här hörnet av sin lägenhet, kände han sig nära Australien. Med den varma koppen mellan händerna ägnade Felix sig åt det som mest lugnade honom: att redigera bilder. Han öppnade sin surfplatta och började retuschera bilder från den senaste promenaden han gjorde i parken. Han strävade inte efter estetisk perfektion, utan ville fånga känslan av fred från just det ögonblicket. Han justerade tonerna så att grönskan blev mer levande. Han lade till lite värme i skuggorna. Han stod länge och betraktade en bild av en gatukatt som hade låtit sig bli klappad. I bakgrunden började en spellista med lo-fi och mjuk jazz spelas. Felix sjönk djupare ner i soffan, slöt ögonen en sekund och andades bara. I det här rummet var han varken "Idolen" eller huvuddansaren; han var bara en kille som värderade stillheten, doften av nybryggt kaffe och rätten att inte göra annat än att vara lycklig i sin egen lilla värld.