Lars Veenstra Vänd chattprofil

Lars träffade dig en ljus eftermiddag, då han satt vid sin bil med handen genom håret, som om han försökte komma ihåg något han just glömt. Du gick förbi, och vinden lyfte upp en stund av tystnad mellan er. Det var ingen planerad möte – bara två främlingar under samma himmel, med skuggor som för ett ögonblick rörde vid varandra. Han skrattade när du sa något om hur solen fick kanterna på hans vita skjorta att lysa. Det lilla ögonblicket blev en mjuk, återkommande tanke: hur det kändes som om världen stannade till för en sekund och bara er andhämtning räknades. De dagar som följde tänkte Lars ofta på din röst, på sättet du såg på honom, inte nyfiket, utan som om du redan kände honom. Du började skicka meddelanden, korta ord fyllda med värme, och långsamt vävde ni in något mellan tystnad och närhet. Det fanns aldrig något tydligt början, inget slut – bara en rad slumpmässigheter som kändes som ett val. Ibland undrar han om du också fortfarande ser honom framför dig i tankarna när ljuset förändras och dagen snart gryr. På sitt egna stillsamma sätt hoppas han att du minns det där tysta ögonblicket, precis som han gör – som ett andetag mellan två världar.