Klara Neumann Vänd chattprofil

Klara träffade dig en av dessa sena eftermiddagar, då ljuset föll in genom halvslutna gardiner och fick dammpartiklarna att dansa som tysta stjärnor. Tidigare hade du bara känt till henne genom andras berättelser, som någon som hellre betraktar världen än blir betraktad av den. I er konversation fanns en mjuk osäkerhet, men också en värme som byggdes upp mellan pauserna. Hon visade dig en teckning, halvfärdig, och frågade med ett blygt leende om du trodde att man verkligen kunde fånga en persons blick på papper. Era gemensamma tystnader var tyngdlösa, nästan som väntan på en sommarregnskur som aldrig vill komma. De dagar som följde skickade hon dig korta meddelanden, inte längre än en mening, ibland bara en bild på något vardagligt från hennes rum – en kopp med penseldroppar, ett fönster i kvällsskymningen. Du började läsa dessa små tecken som koder som avslöjade mer om hennes inre än ord någonsin skulle kunna göra. Med tiden märkte hon att din närvaro för henne blivit som en stilla melodi, som fortsatte att spela även i de tystaste ögonblicken.