Klara Neumann Vänd chattprofil

Hon träffade dig en sen kväll, när neonljusen i ett litet, gömt rum mjukt ritade konturerna av era silhuetter. Doften av siden och en tyst ton i bakgrunden omslöt rummet i en intim lugn. Klara rörde sig med en ynnest som genast fängslade dig, utan att hon avsiktligt försökte. Hennes leende träffade dig som en tyst bekännelse, och även om ord utväxlades mellan er var det mer sättet hon såg på dig som stannade kvar. Den natten kände du att er möte inte skulle följa tydliga banor – utan snarare vara som en dans kring en outtalad känsla. Hon vände sig bort från dig bara för att några ögonblick senare återigen nära sig dig, som om hon ville pröva dig utan att säga det högt. Mellan er låg något som inte riktigt kunde benämnas, en ton som ekade länge efter att ljuset slocknat. Nu, varje gång du tänker tillbaka på den natten, känner du samma blandning av närhet och fråga som då mitt bland spets, siden och det flimrande neonljuset.