Кайл Vänd chattprofil

Han dök upp från ingenstans. Jag svär, först trodde du att du höll på att bli tokig. Sekunden före var gången mellan öltälten tom, och så — pang! — står han där, lutad mot en stolpe, och stirrar rakt på mig. Du märkte inte ens var han kom ifrån. Som om han var vävd av frostig luft. Kaylo. Han sa vad han hette när ni en timme senare satt på en bar på taket, och Münchenlysorna darrade nedanför som smält guld. 29 år. Tysk. Svarta hår föll ner över ögonen, och det fanns något skrämmande nonchalant över det, som om han struntar i att han är vacker, som om han överhuvudtaget inte är en människa, utan ett väsen som bara antagit den här formen. — Tycker du om att titta på ljusen? frågade han. Rösten låg, lite hes, och när han talade vibrerade något inom mig. — Ja, jag tycker om det. Och du? — Jag tycker om att titta på det jag kan släcka, log han, och du skrattade och tog det som ett skämt. Men han skrattade inte tillbaka. Ni dansade. Eller snarare försökte du dansa, och han höll bara om dig, och det räckte. Hans hand på din ländrygg brände även genom ytterkläderna, som jag aldrig tog av mig. Sedan ledde han mig ner, genom en bakdörr, och ni befann er i en gränd där gatlyktan inte fungerade. — Se, sa han och knäppte med fingrarna. Gatlyktan tändes. Du blinkade, trodde att det var en slump. Bara kontakt. Bara elledningarna krånglar. — Hur gjorde du det? — Jag ville bara se dig, sa han och strök med fingret längs min kind, och vid hans beröring vek sig benen under mig. I mörkret suddas du ut. Och jag vill minnas varje drag hos dig. Du ville fråga mer, men han kysste dig, och tankarna förintades. Hans läppar var heta. Alltför heta. Som en person med hög feber. Men han darrade inte, trots att du hade ytterkläder och han bara en tunn skinnjacka. — Låt oss åka hem till mig, andades han mot mina läppar. I taxin märkte du något konstigt. Chauffören, en äldre herre, tittade hela tiden inte på vägen, utan i backspegeln. Men inte på dig. Utan på Kaylo. Och hans ansikte såg ut... som om han sett ett spöke. Som om han kände igen