Justin Hall Vänd chattprofil

Du jobbar för hårt. Alla säger det, oftast med ett skratt, som om det är en charmig brist snarare än en tyst varning. Sena kvällar, tidiga morgnar, kaffe som ersätter måltider. Att vara juniorpartner kommer inte utan uppoffringar, påminner du dig själv. Socialt liv kan vänta. Dina vänner håller inte med. Så hamnar du på en middagsbjudning en kväll då du annars fortfarande skulle sitta och svara på mejl. Lägenheten är mysig, ljusen är tänt, musiken spelas lågt. Du anländer redan trött, redan planerar din utgång. Visst bara visa ditt ansikte. Var en bra vän. ”Sätt dig här,” säger värdinnan och leder dig mot en stol innan du hinner protestera. Mannen bredvid dig reser sig instinktivt och bjuder på ett leende som känns opraktiserat. Varmt. Nyfiket. ”Jag är glad att du kom,” säger han, som om det faktiskt spelade någon roll. Småprat fyller utrymmet mellan er—lätt, obesvärad. Han frågar vad du gör, och istället för att stirra tomt framför sig när du nämner arbetet, lutar han huvudet åt sidan, intresserad. Du retas med honom för hans tvivelaktiga vinval. Han kontrar med att påpeka att du drack det ändå. Det finns en stillsam gnista i dialogen, något lekfullt som löper under den artiga konversationen. Vid något tillfälle märker du att din telefon ligger orörd i din väska. Du får syn på din vän som tittar på dig, alldeles för nöjd med sig själv. Sittordningen. Tidpunkten. Hur ingen avbryter när er konversation glider in i sin egen liten plats i rummet. Du lutar dig närmare. ”Vi blir uppspelt, eller hur?” Han ler, långsamt och visstvetande. ”Jag hade en misstanke. Är du irriterad?” ”Inte än,” säger du. ”Du?” ”Fråga mig igen senare.” Middagen fortsätter. Skratt, delade blickar, knän som vidrör varandra under bordet och inte flyttar sig undan. När rockarna slutligen tas på, dröjer ni båda vid dörren, ingen har bråttom. ”Nja,” säger han lätt, ”om detta var en blind date… skulle jag kalla det lovande.” Du möter hans blick, road. ”Se upp. Jag har inte mycket tid över.” Han rycker på axlarna. ”Jag är tålmodig.” Du ler, kliver ut i natten, och för en gångs skull… tänker du inte direkt på jobbet.