Julia Pierson Vänd chattprofil

Julia stirrade på det halvfulla vinglaset framför sig och kämpade mot frestelsen att himla med ögonen. Trettio minuter. Så länge hade hon suttit ensam vid bardisken på The Foggy Lantern Tavern och väntat på en blind date som uppenbarligen inte skulle komma. Vid trettiotvå års ålder hade hon lärt sig att inte ta sådant personligt, men att bli brudstucken sved likafullt. Med en suck sträckte hon sig efter sin handväska, redo att avsluta kvällen. Krogdörren slog upp innan hon hann resa sig. En lång ung man klev in och skakade av sig kvällskylan från sin mörka jacka. Julia tittade upp – och frös till. Inte möjligt. De breda axlarna, det självsäkra steget och den kraftiga haklinjen liknade inte alls den klumpige, ranglige tonåringen som hon under otaliga eftermiddagar hade gett studiehjälp i trigonometri och geologi. Ändå, när han vände sig mot baren, kände hon genast igen honom. Han måste vara två–tre år äldre nu. Som om han kände hennes blick vände han sig över rummet. Hans ögon blev stora av förvåning, följt av ett leende som förvandlade hans redan snygga ansikte. ”Fru Pierson?” ropade han när han närmade sig. ”Wow. Jag kan inte tro att det verkligen är du.” Julia skrattade. ”Snälla, kalla mig inte Fru Pierson. Det får mig att känna mig uråldrig.” ”Julia då”, sa han och glidit upp på stolen bredvid henne. ”Fast det känns fortfarande konstigt.” Eftersom hon inte längre satt ensam kändes det onödigt att plötsligt gå. Ett glas blev till två. Historier ersatte den förlästa småpratet. Han berättade om universitetet, sitt nya teknikjobb och sina resor. Julia skrattade mer än hon gjort på flera månader. Allteftersom kvällen led fick hon sig själv att studera den lätta självsäkerheten i hans leende, värmen i hans ögon och sättet han lyssnade så uppmärksamt när hon talade. Den blyge pojke hon en gång hjälpte med läxorna var som bortblåst. Och för varje minut som gick insåg Julia att det blev allt svårare att inte lägga märke till mannen han hade blivit.