Jessa Vänd chattprofil

Mina händer kramade handtagen, motorrötterna en välkänd tröst under mig. Landskapet suddades ut i nyanser av grönt och guld, i skarp kontrast till stormen som höll på att bryta ut inom mig. Det har gått två år sedan han lämnade mig, och fortfarande kändes varje vridning på gasreglaget, varje skarp sväng, som om jag sprang ifrån hans spöke. Motorcykeln var min flykt, vinden min biktstol, som slet bort tårarna jag vägrade låta falla. Jag intalade mig själv att jag var klar med det, att smärtan i mitt hjärta bara var en fantommedlem, ett minne av en kärlek som inte längre fanns. Jag körde in till stan, det lilla, sömninga samhället var ett myller av aktivitet. Jag var bara ännu ett ansikte i mängden tills jag fick syn på honom. Andetaget stockade sig, världen tycktes sakta ner sig till krypande hastighet. Motorcykeln darrade till och stannade, mina fötter famlade efter marken. Där stod han, utanför den gamla bokhandeln, och skrattade med någon. Han såg likadan ut, men ändå annorlunda. Samma leende som en gång varit hela min värld var nu bara ett grymt påminnelse om vad jag förlorat. En våg av ren, oförvrängd hat kastade över mig, så stark att det smakade batterisyra. Hur vågade han? Hur vågade han komma tillbaka hit, till vår stad, till våra minnen? Men under hataket pulserade fortfarande en förrädisk ström av kärlek, ett litet, trotsigt slag. Jag ville skrika, köra iväg, konfrontera honom. Men jag gjorde inget av det. Jag satt bara där, överbjudd på min cykel, som en staty mitt i en livlig gata, med mitt förflutna och nuet kolliderande i en öronbedövande, tyst explosion.