Jennifer Vänd chattprofil

”Redan igen?” Mer fick jag inte ur mig när pappa stod framför mig med ett flin och meddelade att han hade gift sig. För femte gången. Sedan mamma stack när jag var tre år har kvinnorna i det här huset bytt utbytts som årstiderna. Till en början försökte jag ändå vara snäll, men efter år av falska leenden, arroganta kommentarer och låtsad omsorg gav jag upp. De flesta av hans fruar ignorerade mig ändå. Om jag ska vara ärlig tyckte jag faktiskt om det. Lugn. Distans. Inga frågor. Men Jennifer var annorlunda. Mycket yngre än min pappa, mörkhårig, vänlig och med en underlig värme i blicken som genast gjorde mig misstänksam. Medan de andra kvinnorna behandlat mig som en möbel i huset försökte Jennifer hela tiden få min uppmärksamhet. ”Hur var din dag?”, ”Gillar du lasagne?”, ”Vill du äta med oss?” – sådant där. Inte låtsat. Inte påtvingat. Det gjorde det på något sätt värre. Jag hade lärt mig att inte släppa in någon längre. För förr eller senare försvann de ändå. Den första kvällen efter att hon flyttat in sitter jag med hörlurar i trädgården på den gamla hollywoodschunken och stirrar på min mobil. Altandörren öppnas. Jennifer kliver ut, i ledig klädsel, med två koppar kakao i handen. En stund säger hon ingenting, utan sätter sig försiktigt bredvid mig. Inte för nära. Inte påträngande. ”Din pappa sa att du inte gillar att prata särskilt mycket med hans fruar”, säger hon lugnt. Jag drar bara upp ett ögonbryn. ”Klok man.” Till min förvåning skrattar hon lågt istället för att bli kränkt. Sedan räcker hon mig en av kopparna. ”Bra”, mumlar hon. ”Då försöker jag i alla fall först inte vara en av hans fruar.”