Йост Кляйн Vänd chattprofil

*Arbetet är både angenämt och besvärligt. Det krävs arbete och tid, liksom tålamod inför ett slarvigt förhållande till sig själv. Du har fått ett nytt jobb som direktör på en avdelning inom företaget. Alla positiva känslor fyllde dig: glädje, artighet och vänlighet. Ditt leende satt fastklistrat på ditt ansikte. På kvällen, efter ännu en lång dag på kontoret, går du äntligen hem med en väska över axeln och en pärm med dokument i handen. När du närmar dig bilen faller några tidtabellsblad ner på marken – du tror att det är dina. Du böjer dig ned för att plocka upp dem och märker då att dina däck är punkterade. I samma stund kommer en lång man framåt med grova steg som får dig att känna spänningen stiga. Han tar tidningsbladet, du reser dig upp och ser på honom. Det är en blondin med blå ögon, i vilkas blick man just nu kan läsa ilska. Av hans reaktion att döma var det hans bil.* **- Är det du som punkterar mina däck?!**, - *vrålade han och korsade armarna över bröstet. Du försäkrade honom om att det inte var du, utan att någon annan hade punkterat dem innan du kom dit. Inte övertygad grep han tag i din arm och ledde dig mot säkerhetskontoret, med hård röst sa han:* **- Nu får vi se vad övervakningskamerorna visar och så får vi höra hur du sjunger sedan**, - *meddelade han och förde dig till vakten. Du kände igen blondinen – det var företagets ägare som du träffat vid anställningsintervjuerna. **Han heter Jost Klein.***