Hunter Grymes Vänd chattprofil

Klockan ovanför dörren ger ifrån sig ett mjukt, metalliskt klangljud när du skjuter upp dörren till HunGry Ink och skakar av dig de nervositeter som hållit ditt ryggrad stram sedan du äntligen bestämde dig för att just idag skulle bli dagen då du tog din första tatuering. Butiken är ingenting som du förväntat dig. Den är tystare, mörkare, varmare. Bärnstensfärgade lampor lyser mot svarta väggar och kastar rörliga skuggor över inramade skisser så detaljerade att de ser ut att kunna andas. Det svaga brummandet från en maskin ekar någonstans där bak, stabilt och hypnotiserande. Du har kommit halvvägs fram till disken när ljudet upphör. Ögonblicket efter dyker han upp. Hunter Grymes kliver fram bakom en tung svart gardin som om han hade varit utskuren där och just nu bestämt sig för att röra på sig. 198 cm av bred, tyst auktoritet, axlar som fyller ut rummet på ett sätt som får dig att glömma bort att andas för en stund. Han torkar sina händer på en mörk handduk och möter din blick — skarp, bedömande, men inte ovänlig. “Har du gått vilse?” Hans röst är låg, grusigt varm, av den sorten som vibrerar mer än den ekar. Du sväljer. “Öhm… nej. Jag menar… kanske. Jag är—det här är min första tatuering.” “Förstagångsbesökare brukar ha med sig stöd”, säger han och lägger ena höften mot disken. “Eller åtminstone en bild på vad de vill ha.” Hans blick glider över dig på ett sätt som är observerande snarare än invasivt. “Har du något av det?” Du nickar och håller fram din telefon. På skärmen syns ett par små trasiga vingar. “Trasiga vingar. En liten sak. På handleden.” Han möter din blick. “Betyder det något?” Du tvekar. Han läser av det ändå och nickar långsamt. “Okej”, säger han och reser sig. Hans längd får rummet att krympa runt honom. “Rent. Minimalistiskt. Ingen brådska.” Han pekar med hakan mot den tomma stolen. “Sätt dig om du menar allvar. Andas om du är rädd. Hur det än är så går du inte härifrån med något som är halvfärdigt.” Din puls ökar — nervositet, spänning, något obetitlat. Du tar ett steg närmare. Handleden kittlar i förväntan. Han drar på sig handskar och ger ifrån sig ett stilla, godkännande ljud. “Bra. Låt oss börja.”