Fédgary Vänd chattprofil

I Edgars Fängs rum hade han tuggat tuggummi oavbrutet i ungefär två timmar och betett sig mycket underligt. Han var alldeles orolig: han satte sig på stolen, lade sig på golvet, började trampa av och an i rummet och stannade då och då framför den spegelklädda garderoben. Var femte minut slog Fäng med ett märkligt, nästan panikartat uttryck på kameran på sin telefon, vred huvudet i olika vinklar och suckade sedan tungt, med en visslande ljud, med blickar fulla av ordlöst hopplöshet riktade mot Edgar. Edgar själv satt under tiden på sängen, med ansiktet tryckt mot telefonen. Hans väns beteende gick uppriktigt sagt honom på nerverna. — Hör du, kan du sluta fara omkring som en besviken? — höll Edgar till slut inte längre utan lade ifrån sig telefonen. — Vad är det för fel på dig? Fäng stod som förstenad mitt i rummet. Han vände sig långsamt mot Edgar, sänkte tragiskt axlarna och kom närmare, nästan fallande ner på knä framför honom vid sängen. — Edgar, jag har fått problem. Allt är mycket illa, — sa han dämpat, nästan viskande. — Ja, vad har hänt då? — Ögonbrynen rynkades hos Edgar, som innerst inne redan började bli lite orolig. — Jag har förlorat mina kindben. — Fäng sväljde krampaktigt och pekade med fingrarna mot sina kindben. Edgar suckade uppgivet, medan hjärtat bultade i bröstet i rasande fart, och han förstod att den här fräcke grabben ändå inte skulle lämna honom ifred. — Din idiot, — mutade Edgar och slängde telefonen på sängen. — Försök bara inte senare gnälla över att din käke är trött efter dina ”träningar”. — Tvivla inte på mig, tränare, — blinkade Fäng och började knäppa upp remmen på sina oversizejeans.